Det talas en del om att just sexbrottslingar och i synnerhet de som begått övergrepp mot barn inte är intresserade av denna frivilliga vård och att detta då skulle vara ett argument för att de inte anser sig ha begått något brott eller att de skulle vara monster som bara vill avtjäna sin tid för att kunna komma ut och fortsätta sina övergrepps handlingar.
Kommer ni ihåg "MP3-mannen", Peter som han kallas i artikeln länkad till nedan, smög efter kvinnor som lyssnade till MP3 spelare för att sedan våldta dem. Han sökte vård innan brotten började just pga sina tankar kring att våldta men där ville man inte lyssna.
Nu har han suttit fängslad i 15 månader av sitt 7 år långa straff och han vill inget hellre än att få hjälp med sina vanföreställningar, de som ledde till våldtäkterna. Men än så länge har ingenting hänt.
" Jag tycker att det ska vara obligatorisk vård för oss som är dömda. Ingen ska kunna tacka nej till vård och alla ska ha möjlighet att få den. Ingen blir frisk av att bara sitta inlåst, säger Peter."
Om framtiden säger han "Jag vill bli frisk, plugga och utbilda mig. Jag skulle vilja arbeta med missbruksproblematik."
Återigen, det finns inga monster - bara trasiga människor som vi och samhället valt att blunda för tills de begår något brott. Då ska de spärras in på livstid, hängas ut med namn och bild på internet och i vissa fall helst mördas eftersom monster som dem inte förtjänar att leva.
En stilla undran är ju vad vi i så fall ska göra med de som visste att individen inte mådde bra och kanske var psykiskt sjuk men som inte gjorde något åt det? Medhjälp till våldtäkt/mord??
Hur vore det om vi istället för att fokusera på att straffa individen som är trasig lade ned samma kraft och energi på att rehabilitera och vårda de som begått brott samt gör allt som står i samhällets makt för att fånga upp de som är trasiga innan de faller... Det bästa och sannolikt billigaste för samhället både i människolidande och andra kostnader borde vara att fånga upp dessa potentiella gärningsmän innan de begår brott.
//Mr G
torsdag 19 februari 2009
Onekligen en otroligt tragiskt händelse som bottnar i en kraschad relation och en uppslitande separation.
Men är det inte märkligt hur just denna nyhet slås upp medan de pappor vars barn också kidnappats av sina mammor och hålls gömda på hemlig ort, tveklöst med stöd och hjälp ifrån kvinnorjourer, socialtjänst eller andra mindre tydliga verksamheter, i Sverige. Fortfarande svävar i ovisshet om vad som hänt och händer deras barn efter flera år.
Jag slås av den fullständiga okunskap om bakgrunderna till konflikten i mellanöstern som råder på många håll. Man argumenterar om att Hamas, Hisbollah mfl är terrorister som använder sig av civila som skydd för att begå sina brott och sedan skylla de civilas död på Israels retalierade krigsmakt. Utan att en enda gång fråga sig varför dessa hårt pressade folk envist kämpar mot en fullständigt och uppenbart övermäktig fiende.
Man slåss med andra världskrigsvapen mot en av de mest högteknologiskt utrustade krigsmakterna i världen idag. 90 miljarder dollar (Omkring 800 miljarder SEK)/år i militärt bistånd ifrån USA har använts väl för att köpa in krigsmateriell ifrån givaren, vars lagar förbjuder försäljning av krigsmateriell till länder som för anfallskrig.
Man använder ryska raketer som har sämre träffsäkerhet än en femåring på en basebollplan och skickar dem i blindo över gränsen till Israel. Ca 18 israeler har fått sätta livet till till följd av dessa raketer under 2000-talet, drygt 30 000 Palestinier har dödats under samma tid, de flesta av dem barn.
Men nu var det historia vi skulle titta på. Denna utmärkta (och delvis redigerad av mig) lista finna bla publicerad på SVD
1896:Theodor Herzl ger ut boken Der Judenstaat (Judestaten), en vision av hur skapandet av en judisk stat ska vara bästa sättet att undvika antisemitism i Europa. Boken inspirerades av den sk Dreyfusaffären 1894, en judisk kapten i den franska armén dömdes för förräderi utan bevis en brott som han frikändes för 1906. Herzl ansåg att det rörde sig om antisemitism vilket han förmodligen hade helt rätt i.
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…"
Boken anses som starten för arbetet att skapa det judiska landet som inte på något sätt var geografiskt fastställt. Både Argentina och Uganda var andra alternativ Herzl lade fram i sin bok.
Värt att notera är att han inte berör den inhemska befolkningen i de aktuella länderna med sina tankegångar. Den judiska staten skulle vara en enbart judisk stat.
"Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen (Palestina tillörde vid denna tid det Osmanska riket) gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”
1915: Storbritannien lovar araberna självständighet, varefter araberna ställer sig på britternas sida mot de osmanska turkarna i första världskriget.
1916: Storbritannien och Frankrike gör en hemlig uppdelning av det osmanska riket. Avtalet blir känt ett år senare.
1917: Brittiske utrikesministern Balfour lovar att Palestina skall bli judarnas "nationalhem". Balfourdeklarationen säger att de ickejudiska invånarnas rättigheter inte får kränkas.
1918: Palestina blir brittiskt mandat efter osmanska rikets fall.
Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.
Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland annat sprängdes det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften, 91 personer dödades. Menachem Begin senare blev premiärminister för Israel 1977.
Ytterligare en grupp bildades, Lohamei Herut Israel (LEHI) eller ”Sternligan”, vars syfte var att med våld och terror kasta ut det brittiska ledarskapet och skapa den judiska staten.
Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.
1933: Palestinsk generalstrejk mot judisk invandring.
1936–39: Revolt mot judisk invandring. Britter föreslår att Palestina delas i en arabisk och en judisk stat.
1939-45: Nazisterna förintar sex miljoner judar under Andra världskriget.
1942 Abraham Stern ledare för "Sternligan" dödas av brittisk polis under en raid.
1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår "en demokratisk enhetsstat".
1948: Våldet trappas upp. 250 människor dödas av terror organisationerna Irgun och Lehi under ledning av Menachem Begin, i en massaker i den arabiska byn Deir Yassin. Menachem Begin blev senare Premiärminister i Israel
FN-medlaren Folke Bernadotte mördas i Jerusalem av den judiska terroristgruppen "Stern ligan" under ledning av Yitzhak (Yezernitzky) Shamir som senare hedras med Premiärministerposten. 3 dagar efter mordet förklaras Sternligan olaglig av den nyligen tillsatta Israeliska regering som 5 månader senare utropar allmän amnesti för alla gruppens medlemmar.
Britternas mandat upphör. Den 14 maj utropas Israel. Dagen efter angrips den nybildade staten av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak. Första stora palestinska flyktingvågen, när 725 000 flyr till Västbanken, Gazaremsan eller kringliggande arabländer.
1949: Kriget upphör. Israel har utvidgat sitt territorium kraftigt. Kort därefter annekteras Västbanken av Jordanien, Egypten kontrollerar Gaza (till 1967).
1956: Suezkonflikten utbryter sedan Egypten förstatligat Suezkanalen. Israel ansluter sig till Storbritannien och Frankrike i krig mot Egypten.
1964: Paraplyorganisationen PLO bildas i Jerusalem, ledd av Ahmad Shuqairi.
1967: Sexdagarskriget utbryter. Israel intar Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Flyktingproblemet förvärras. FN kräver israelisk reträtt från ockuperade områden.
1969: Arafat blir PLO-ledare.
1971: Egyptens president Anwar Sadat är redo förhandla om fred med Israel för att få tillbaka Sinai. Israels premiärminister Golda Meir säger nej.
1972: Palestinskt terrordåd mot den israeliska OS-truppen i München.
1973: Oktoberkriget där arabstaterna misslyckas med att återta ockuperade områden.
1974: FN erkänner PLO som företrädare för det palestinska folket.
1980: Israel hedrar terrorgruppen Lehi (Sternligan) genom att skapa ett militärt tjänstetecknet för de som varit en del av gruppen att bära på sin uniform, Lehi tecknet.
1982: Israel invaderar Libanon. PLO drivs ut, till exil i Tunisien. Massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.
1987: Palestinierna inleder den första intifadan (upproret) mot den israeliska ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Hamas grundas. Detta uppror pågår till 1993.
1988: Arafat utropar, i exil, en palestinsk stat och erkänner Israels rätt att existera.
1991: Fredssamtal börjar i Madrid.
1993: Osloavtalet undertecknas. Israel erkänner Arafats PLO som det palestinska folkets representant. Palestinska myndigheten, PA, inrättas och får begränsat självstyre på Västbanken och i Gazaremsan. Israel lovar stegvis reträtt.
1994: En bosättare i Hebron skjuter ihjäl bedjande muslimer i Ibrahimmoskén.
1995: Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördas av en judisk extremist.
1996: Arafat blir folkvald ledare. Israel skakas av allvarliga terrordåd, många begångna av Hamas, som är emot fredsprocessen.
2000: Förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Ehud Barak på Camp David stupar på Jerusalem och frågan om de palestinska flyktingarna. Andra intifadan utbryter. Israel lämnar södra Libanon.
2002: Israel återockuperar stora delar av Västbanken efter en serie palestinska självmordsdåd.
2003: Vägkartan för fred undertecknas.
2004: Arafat avlider.
2005: Israelisk militär och bosättare lämnar Gaza, dock utan uppgörelse med PLO. Mahmoud Abbas väljs till palestinsk president.
2006: Hamas vinner palestinskt parlamentsval, men bojkottas av världen. Libanonkriget utbryter mellan Hizbollah och Israel.
2007: Hamas gör blodigt maktövertagande i Gaza. Palestinsk samlingsregering bryter samman. Blockaden mot Gaza hårdnar.
2008: Sex månaders vapenvila mellan Israel och Hamas tar slut efter att Israel inte upprätthållit sin del av avtalet genom att öppna gränserna till Gaza samt i Oktober genomfört anfall in i Gaza med 6 döda Hamasmän som resultat. Gazakriget utbryter.
Ja så verkar det utan tvekan vara om man ska tro hans ord på den presskonferens man höll idag.
En synnerligen frisk fläkt måste jag säga och något jag efterlyser hos våra svenska motsvarigheter. Kanske skulle vår Statsminister Reinfeldt gå på kurs hos Obama men å andra sidan så är det svårt att lära sig mod.
Riktiga män står för sina misstag och betalar det pris som de kostar honom.
Denna gång uppdagades det ganska fort (5 mån) men det finns många fall där mannen (för hittills är det uteslutande män som dömts på flaska anklagelser om våldtäkt) suttit många år i fängelse och tom ett där han avtjänat hela sitt straff innan upprättelsen kommit. På 90-talet var den gällande regeln att barn inte kunde ljuga om sådana saker, idag vet vi bättre men fortfarande sitter vissa i fängelse för brott de dömdes för på mycket svaga grunder.
Är det verkligen viktigare att få en förövare fälld än att de som inte begått brott går fri?
Att lämna en halvblind 90-åring intill vägkanten en kilometer ifrån dit hon ska långt ute på landet, bara för att väglaget är lite halt. Om det är halt för bilen hur är det inte då för en 90-åring. Vad hade exempelvis hänt om hon ramlat och brutit benet i halkan. Hade hon överlevt timmarna ute i kylan då?
Vilken typ av människa sätter en annan människa i en sådan potentiellt livsfarlig situation för att värna om sin bil istället?
Jag är en engagerad norrlänning och trebarnsfar som inte kan hålla käft om de ting jag tycker är fel eller orättvisa.
Denna blogg är min ventil i den galna värld som vi kallar vår egen och vem vet kanske kan den påverka någon med. :)
