Jag slås av den fullständiga okunskap om bakgrunderna till konflikten i mellanöstern som råder på många håll. Man argumenterar om att Hamas, Hisbollah mfl är terrorister som använder sig av civila som skydd för att begå sina brott och sedan skylla de civilas död på Israels retalierade krigsmakt. Utan att en enda gång fråga sig varför dessa hårt pressade folk envist kämpar mot en fullständigt och uppenbart övermäktig fiende.
Man slåss med andra världskrigsvapen mot en av de mest högteknologiskt utrustade krigsmakterna i världen idag. 90 miljarder dollar (Omkring 800 miljarder SEK)/år i militärt bistånd ifrån USA har använts väl för att köpa in krigsmateriell ifrån givaren, vars lagar förbjuder försäljning av krigsmateriell till länder som för anfallskrig.
Man använder ryska raketer som har sämre träffsäkerhet än en femåring på en basebollplan och skickar dem i blindo över gränsen till Israel. Ca 18 israeler har fått sätta livet till till följd av dessa raketer under 2000-talet, drygt 30 000 Palestinier har dödats under samma tid, de flesta av dem barn.
Men nu var det historia vi skulle titta på. Denna utmärkta (och delvis redigerad av mig) lista finna bla publicerad på SVD
1896: Theodor Herzl ger ut boken Der Judenstaat (Judestaten), en vision av hur skapandet av en judisk stat ska vara bästa sättet att undvika antisemitism i Europa. Boken inspirerades av den sk Dreyfusaffären 1894, en judisk kapten i den franska armén dömdes för förräderi utan bevis en brott som han frikändes för 1906. Herzl ansåg att det rörde sig om antisemitism vilket han förmodligen hade helt rätt i.
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…"
Boken anses som starten för arbetet att skapa det judiska landet som inte på något sätt var geografiskt fastställt. Både Argentina och Uganda var andra alternativ Herzl lade fram i sin bok.
Värt att notera är att han inte berör den inhemska befolkningen i de aktuella länderna med sina tankegångar. Den judiska staten skulle vara en enbart judisk stat.
"Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen (Palestina tillörde vid denna tid det Osmanska riket) gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”
1915: Storbritannien lovar araberna självständighet, varefter araberna ställer sig på britternas sida mot de osmanska turkarna i första världskriget.
1916: Storbritannien och Frankrike gör en hemlig uppdelning av det osmanska riket. Avtalet blir känt ett år senare.
1917: Brittiske utrikesministern Balfour lovar att Palestina skall bli judarnas "nationalhem". Balfourdeklarationen säger att de ickejudiska invånarnas rättigheter inte får kränkas.
1918: Palestina blir brittiskt mandat efter osmanska rikets fall.
1919: Palestinsk nationalkongress kräver oberoende stat.
Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.
Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland annat sprängdes det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften, 91 personer dödades. Menachem Begin senare blev premiärminister för Israel 1977.
Ytterligare en grupp bildades, Lohamei Herut Israel (LEHI) eller ”Sternligan”, vars syfte var att med våld och terror kasta ut det brittiska ledarskapet och skapa den judiska staten.
Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.
1933: Palestinsk generalstrejk mot judisk invandring.
1936–39: Revolt mot judisk invandring. Britter föreslår att Palestina delas i en arabisk och en judisk stat.
1939-45: Nazisterna förintar sex miljoner judar under Andra världskriget.
1942 Abraham Stern ledare för "Sternligan" dödas av brittisk polis under en raid.
1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår "en demokratisk enhetsstat".
1948: Våldet trappas upp. 250 människor dödas av terror organisationerna Irgun och Lehi under ledning av Menachem Begin, i en massaker i den arabiska byn Deir Yassin. Menachem Begin blev senare Premiärminister i Israel
FN-medlaren Folke Bernadotte mördas i Jerusalem av den judiska terroristgruppen "Stern ligan" under ledning av Yitzhak (Yezernitzky) Shamir som senare hedras med Premiärministerposten. 3 dagar efter mordet förklaras Sternligan olaglig av den nyligen tillsatta Israeliska regering som 5 månader senare utropar allmän amnesti för alla gruppens medlemmar.
Britternas mandat upphör. Den 14 maj utropas Israel. Dagen efter angrips den nybildade staten av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak. Första stora palestinska flyktingvågen, när 725 000 flyr till Västbanken, Gazaremsan eller kringliggande arabländer.
1949: Kriget upphör. Israel har utvidgat sitt territorium kraftigt. Kort därefter annekteras Västbanken av Jordanien, Egypten kontrollerar Gaza (till 1967).
1956: Suezkonflikten utbryter sedan Egypten förstatligat Suezkanalen. Israel ansluter sig till Storbritannien och Frankrike i krig mot Egypten.
1959: Yasser Arafat grundar befrielserörelsen Fatah.
1964: Paraplyorganisationen PLO bildas i Jerusalem, ledd av Ahmad Shuqairi.
1967: Sexdagarskriget utbryter. Israel intar Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Flyktingproblemet förvärras. FN kräver israelisk reträtt från ockuperade områden.
1969: Arafat blir PLO-ledare.
1971: Egyptens president Anwar Sadat är redo förhandla om fred med Israel för att få tillbaka Sinai. Israels premiärminister Golda Meir säger nej.
1972: Palestinskt terrordåd mot den israeliska OS-truppen i München.
1973: Oktoberkriget där arabstaterna misslyckas med att återta ockuperade områden.
1974: FN erkänner PLO som företrädare för det palestinska folket.
1980: Israel hedrar terrorgruppen Lehi (Sternligan) genom att skapa ett militärt tjänstetecknet för de som varit en del av gruppen att bära på sin uniform, Lehi tecknet.
1982: Israel invaderar Libanon. PLO drivs ut, till exil i Tunisien. Massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.
1987: Palestinierna inleder den första intifadan (upproret) mot den israeliska ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Hamas grundas. Detta uppror pågår till 1993.
1988: Arafat utropar, i exil, en palestinsk stat och erkänner Israels rätt att existera.
1991: Fredssamtal börjar i Madrid.
1993: Osloavtalet undertecknas. Israel erkänner Arafats PLO som det palestinska folkets representant. Palestinska myndigheten, PA, inrättas och får begränsat självstyre på Västbanken och i Gazaremsan. Israel lovar stegvis reträtt.
1994: En bosättare i Hebron skjuter ihjäl bedjande muslimer i Ibrahimmoskén.
1995: Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördas av en judisk extremist.
1996: Arafat blir folkvald ledare. Israel skakas av allvarliga terrordåd, många begångna av Hamas, som är emot fredsprocessen.
2000: Förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Ehud Barak på Camp David stupar på Jerusalem och frågan om de palestinska flyktingarna. Andra intifadan utbryter. Israel lämnar södra Libanon.
2002: Israel återockuperar stora delar av Västbanken efter en serie palestinska självmordsdåd.
2003: Vägkartan för fred undertecknas.
2004: Arafat avlider.
2005: Israelisk militär och bosättare lämnar Gaza, dock utan uppgörelse med PLO. Mahmoud Abbas väljs till palestinsk president.
2006: Hamas vinner palestinskt parlamentsval, men bojkottas av världen. Libanonkriget utbryter mellan Hizbollah och Israel.
2007: Hamas gör blodigt maktövertagande i Gaza. Palestinsk samlingsregering bryter samman. Blockaden mot Gaza hårdnar.
2008: Sex månaders vapenvila mellan Israel och Hamas tar slut efter att Israel inte upprätthållit sin del av avtalet genom att öppna gränserna till Gaza samt i Oktober genomfört anfall in i Gaza med 6 döda Hamasmän som resultat. Gazakriget utbryter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar