Jaha du Marcus så det finns inga andra skäl till att bara 20% av papporna tar ut föräldraledighet under barnets första levnads år?
Skäl som exempelvis att mammorna i många fall inte vill släppa ifrån sig barnet och sin "välförtjänta" semester. (Innan någon nu går i taket och gastar "att ta hand om barn är ingen semester!" så kanske jag ska nämna att jag har tre egna barn så jag vet men det är ändå otroligt mycket skönare att kunna promenera, upptäcka naturen, fika på stan med vänner etc än att jobba 8-17 och sedan åka hem för att också försöka hinna få lite barntid innan den lilla somnar för natten. Så jo det är rena semestern på många sätt)
Skäl nummer två: Man har redan tagit ett gemensamt beslut att eftersom familjen behöver mannens (ofta) högre lön så har man inte råd att han tar ledigt på samma sätt som kvinnan eftersom man då inte skulle ha råd med sina fina lägenheten eller huset, kläder, bilar, den "riktiga semestern" etc.
Men du har emellertid helt rätt i att det inte ska behöva vara förenat med någon bonus för papporna att ta hand om barn och jag tror inte heller att särskilt många egentligen behöver det heller.
Om föräldrapenningen var 100% av inkomsten så skulle vi antagligen se en dramatisk förändring i antalet uttagna pappadagar eftersom då de rent ekonomiska skälet då skulle vara bortsopade och dessutom så skulle även som en helt annan sorts bonus alla argument för mammornas självpåtagna semesterrätt också vara lika bortsopade samtidigt.
Kanske skulle samhället i förlängningen tjäna på att öka föräldrapenningen till 100% av inkomsten med tanke på att många fler barn skulle få närmare relationer med sina pappor vilket i stort sett enbart ger positiva synergi effekter. Samhället och framför allt många män rent personligt skulle också tjäna på att lära sig att helt själv sköta hemmet och barnen vilket skulle göra dem bättre i många andra sammanhang med. Kanske skulle vi rent av på det viset skapa ett samhälle där en betydligt högre andel av barnfamiljerna faktiskt förblir familjer istället för att några år efter barnet/nens födelse gå skilda vägar och skapa splittrade familjer.
//Mr G
lördag 30 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Upprop: Våra skattepengar ska inte gå till kvinnoföreningar som ROKS, KOBRA mfl som propagerar för att alla män är djur. //Mr G
Upprop: Våra skattepengar ska inte gå till kvinnoföreningar som ROKS, KOBRA mfl som propagerar för att alla män är djur och inte arbetar för jämställdhet för alla.
Det är dags att granska dem och ifrågasätta dessa fördomsfulla individers rätt att diskriminera pappor och deras medhjälp till brott när de gömmer kvinnor som kidnappar sina barn.
Vi pappor är hjärtligt trötta på att bli kränkta och misstänkliggjorda enbart för att vi är födda utan möjligheten att föda ett barn. Våra barn är lika viktiga för oss som för mammorna och barnen har lika mycket rätt till sin pappa som till sin mamma.
Jämlikhet goes both ways. Gör DIN röst hörd
//Mr G
Det är dags att granska dem och ifrågasätta dessa fördomsfulla individers rätt att diskriminera pappor och deras medhjälp till brott när de gömmer kvinnor som kidnappar sina barn.
Vi pappor är hjärtligt trötta på att bli kränkta och misstänkliggjorda enbart för att vi är födda utan möjligheten att föda ett barn. Våra barn är lika viktiga för oss som för mammorna och barnen har lika mycket rätt till sin pappa som till sin mamma.
Jämlikhet goes both ways. Gör DIN röst hörd
//Mr G
tisdag 26 maj 2009
Polis misshandlar oskyldig som hamnar i koma //Mr G
Den unge mannen blir utpekad av vittnen som den som med kniv anfallit folk i området och polisens reaktioner låter inte vänta på sig.
Han tar sats mot den unge mannen som varken är våldsam eller ens hotfull och tacklar honom (Amerikansk fotbolls mässigt) in i väggen strax bakom honom.
Ett agerande som tas i försvar av polisens kollegor som "helt enligt reglementet".
Pojken som felaktigt blev utpekad som våldsman ligger idag i koma och ingen vet om han någonsin kommer att vakna upp.
Nu kanske somliga av er menar att sådant där aldrig kan ske här i Sverige men där tar ni tyvärr miste. Det finna flera incidenter där polis, ordningsvakt eller andra tar till avsevärt mycket mer våld än de behöver för att gripa en misstänkt. Individer som man måste anta njuter av att tillfoga smärta eller förnedra andra människor.
"Den 30:e september 1995 dödades Osmo Vallo. Han hade blivit "omhändertagen" av Karlstads-polisen eftersom han var narkotikapåverkad och ansågs störande. Men de två involverade polismännen var inte särskilt omhändertagande i sin hantering av Vallo. Polisens hund bussades gång på gång på den obeväpnade missbrukaren. I efterhand kunde rättsläkarna räkna till sexton eller sjutton djupa hundbett. Poliserna sparkade, enligt tolv olika vittnen, Vallo i ryggen utan att det fanns någon anledning till det. Den skrämde narkomanen försöker fly, ropar på hjälp – men vem ber man om hjälp, när det är polisen som trakasserar en? "För att inte tala om de sjutton liknande fall Rajs räknar till som egentligen kan ha avskrivits på samma oegentliga sätt."
Vår förmåga att kommunicera är det som skiljer oss ifrån djuren, vad dessa individer är?
Well you tell me....
//Mr Galahad
Han tar sats mot den unge mannen som varken är våldsam eller ens hotfull och tacklar honom (Amerikansk fotbolls mässigt) in i väggen strax bakom honom.
Ett agerande som tas i försvar av polisens kollegor som "helt enligt reglementet".
Pojken som felaktigt blev utpekad som våldsman ligger idag i koma och ingen vet om han någonsin kommer att vakna upp.
Nu kanske somliga av er menar att sådant där aldrig kan ske här i Sverige men där tar ni tyvärr miste. Det finna flera incidenter där polis, ordningsvakt eller andra tar till avsevärt mycket mer våld än de behöver för att gripa en misstänkt. Individer som man måste anta njuter av att tillfoga smärta eller förnedra andra människor.
- Norrmalmspiketens mer ökända enhet "Baseboll ligan".
- Osmo Vallo som misshandlades till döds med händerna fjättrade bakom ryggen med handbojor.
"Den 30:e september 1995 dödades Osmo Vallo. Han hade blivit "omhändertagen" av Karlstads-polisen eftersom han var narkotikapåverkad och ansågs störande. Men de två involverade polismännen var inte särskilt omhändertagande i sin hantering av Vallo. Polisens hund bussades gång på gång på den obeväpnade missbrukaren. I efterhand kunde rättsläkarna räkna till sexton eller sjutton djupa hundbett. Poliserna sparkade, enligt tolv olika vittnen, Vallo i ryggen utan att det fanns någon anledning till det. Den skrämde narkomanen försöker fly, ropar på hjälp – men vem ber man om hjälp, när det är polisen som trakasserar en? "För att inte tala om de sjutton liknande fall Rajs räknar till som egentligen kan ha avskrivits på samma oegentliga sätt."
Vår förmåga att kommunicera är det som skiljer oss ifrån djuren, vad dessa individer är?
Well you tell me....
//Mr Galahad
Att använda eld för att bekämpa eld i mellanöstern //Mr G
I DN och flera andra media kan vi idag läsa om den mystiska flygattack mot en bilkolonn som skördade 119 dödsoffer bland de över 1000 civila som färdades med kolonnen
"I ett tal senare sade Israels avgående premiärminister Ehud Olmert, enligt AFP, att "vi opererar på många platser nära och i fjärran och slår till på sätt som stärker vår förmåga till avskräckning".
- Vi opererar överallt där vi kan sikta in oss på terrorinfrastruktur. Det är meningslöst att gå in på detaljer, alla kan föreställa sig själva"
Enligt en Israelisk tidning så råder det ingen tvekan om att det var Israeliska flygvapnet som låg bakom attacken på den misstänkta vapensmugglingen och av kommentarerna att döma så anser de flesta att man borde bomba mer, bla Egypten.
Israel wants peace Mmm men bara om de får kontrollera varje aspekt av Palestiniernas liv först.
//Mr G
"I ett tal senare sade Israels avgående premiärminister Ehud Olmert, enligt AFP, att "vi opererar på många platser nära och i fjärran och slår till på sätt som stärker vår förmåga till avskräckning".
- Vi opererar överallt där vi kan sikta in oss på terrorinfrastruktur. Det är meningslöst att gå in på detaljer, alla kan föreställa sig själva"
Enligt en Israelisk tidning så råder det ingen tvekan om att det var Israeliska flygvapnet som låg bakom attacken på den misstänkta vapensmugglingen och av kommentarerna att döma så anser de flesta att man borde bomba mer, bla Egypten.
Israel wants peace Mmm men bara om de får kontrollera varje aspekt av Palestiniernas liv först.
//Mr G
tisdag 19 maj 2009
Inte ett enda ord //Mr G
Läser Magnus Lindgrens debattartikel i Aftonbladet som i stort handlar om att forskning (om våld mot kvinnor) finns och att denna ger rättsväsendet bättre möjligheter att hjälpa de kvinnor som utsatts för relationsvåld. Möjligheter som skribenten menar att rättsväsendet inte tar, vilket kanske är sant. Väldigt få har ju en bra insyn i hur man strategiskt och praktiskt arbetar med sådana fall inom myndigheterna och detta gör det ju svårt för oss "vanliga" människor att varken säga bu eller bä.
"När media fungerar som bäst bidrar deras skildringar till att öka förståelsen bland allmänheten och förbättra den hjälp som personer som drabbas av brott är i behov av."
Ja så är det men tyvärr är det alldeles för sällan som media fungerar så. I de allra flesta fall idag så vinklas historier av olika skäl och så även med 153-kampanjen. En hel artikel serie tillägnas kampen mot mäns våld mot kvinnor, ett antal debattartiklar lika så för att inte tala om de många bloggar och kommentarer som också tagit upp detta.
Men inte med ett enda ord nämns de helveten som många män genomgår i någon av dessa debattartiklar eller i artikel serien även om den snuddar lite vid det i en av sina artiklar "han mördade sin fru".
"Per-Arne ber först att få att beskriva sin uppväxt: 60-tal, stor familj, en brutal alkoholiserad pappa. Vid 15 års ålder såg han pappa misshandla mamma och det ”svartnade”. Han slog sin pappa i ansiktet och gick hemifrån.
Den dagen flyttade han till Lena, som senare blev hans hustru. Det gick bra för dem. Han blev produktionschef på ett industri-företag. Hon arbetade inom vården. De fick fyra barn.
Fasaden var perfekt, men få gäster släpptes innanför villans väggar. Lena var svartsjuk.
Släkten visste. Arbetskamrater såg sår och blåmärken. Ingen sa något. Per-Arne säger att han väl skämdes. Ville verka normal."
Dottern säger flera gånger under vårt två timmarssamtal: ”Det var ändå ett kärleksfullt hem. Jag hade ingen dålig uppväxt. ”
Det var bara det att det var synd om mamma. Stackars arga trasiga mamma, ältande sin olyckliga barndom. Hon drev bort vännerna.
Den 15 mars 2007 hade Per-Arne och Lena påbörjat skilsmässan mot hennes vilja. Bråken fortsatte. När han kom hem hade hon krossat rutorna till ytterdörren och tagit sig in för att hämta saker.
Per-Arne bad polisen om hjälp. De sa att de ingenting kunde göra. Det var när Lena kom tillbaka igen som det ”brast”. Uttrycket är Per-Arnes. Det gällde något Lena sa om att göra hans liv så jävligt hon bara kan."
Är det jämlikt det?
Mer forskning behövs, framför allt på de områden av relationsövergrepp som ännu aldrig granskats, dvs där männen är offer för misshandel, falska anklagelser och annan smutskastning.
Detta innebär givetvis inte att man för den sakens skull ska sluta granska och forska kring våld mot kvinnor med för det är också ett jätte problem.
För att använda en metafor: Lösning till mellanöstern konflikter är inte att blunda för de övergrepp som den ena sida blivit utsatta för och istället enbart granska och fördömma den andra sidan. Lösningen kommer genom att granska bägge sidor objektivt.
Varför är det så svårt att förstå?
//Mr Galahad
måndag 18 maj 2009
We are all the Pirates //Mr G
Ja så resonerar iaf David Pagmar, alias Montt Mardié och för att tydliggöra det så har han skrivit låtern "we are all the pirate bay" som lanserats som pirate bay theme song en låt som är gratis för alla och som artisten uppenbarligen önskar att lyssnaren ska sjunga med i.
SÅ här inför valet till EU så känns detta än mer aktuellt och de intigritetskränkande åtgärder som man kämpar för att lagstadga om inom EU ivrigt påhejade av de multinationella och evigt giriga film och skivbolagen påverkar oss alla otroligt mycket.
Därför kommer jag att rösta på Piratpartiet inte för att jag vill stödja de som fildelar illegalt utan för att de åtgärder som man vill använda för att jaga dessa obetydliga brottslingar är fullkomligt 1984-galna. I Frankrike har President Nicolas Sarkozy redan drivit igenom linjen att misstänkta fildelare ska stängas av ifrån internet, med allt vad det innebär. Detta ville man driva igenom i HELA EU men hindrades tack och lov av bla våra svenska delegater där.
Men detta räcker inte!
Vi måste kämpa med näbbar och klor för att inte våra fri- och rättigheter online men också i förlängningen IRL (In real life) suddas ut eller helt helt försvinner.
Enorma företag med lika enorma ekonomiska muskler betalar svindyra advokater och lobbyister 100-tals miljoner för att påverka våra folkvalda politiker att stifta nya lagar och slå till hårt mot fildelningen. Man kan ju fråga sig om kostnaderna för detta inte överväger de förlorade intäckterna? Upplevelseindustrin har ju trots detta (enligt dem) stora hot ökat sin omsättning med i snitt 6% under perioden 2003-2007. Så hur mycket kan man då egentligen förlorat på fildelningen?
Nej detta handlar om en helt annan kamp, en kamp där de stora bolagen vill tvinga sina kunder till att använda dyra, miljöovänliga och opraktiska sätt att konsumera vår kultur.
De kämpar för att legitimera sin egen existens för det största hotet mot dem är alla dessa små bolag som poppar upp och levererar kultur till oss konsumenter på våra villkor och de sätt som vi vill.
"The line must be drawn here"
//Mr Galahad
Montt Mardies presentation av låten:
"An artist has got to make a living just like everybody else, there's no doubt about it. And these are tough times, believe me I know. The thing is though, if I were to go back in time, 10 years or so, and tell the 15-year-old version of myself that over a night, 60 000 people had heard one of my songs, the first question I'd throw back at myself wouldn't be 'how much money did I make?'
Don't get me wrong, I love money and I want to make a lot of it. Bathe in it just like Uncle Scrooge. But money isn't the main reason why I write songs. First and foremost I want people to hear them.
Times are so strange at the moment and a lot of people are angry and upset. Still, for each day that goes by I get more and more convinced that we shouldn't try to fight the future, we should embrace it. Try to see opportunities instead of catastrophys."
SÅ här inför valet till EU så känns detta än mer aktuellt och de intigritetskränkande åtgärder som man kämpar för att lagstadga om inom EU ivrigt påhejade av de multinationella och evigt giriga film och skivbolagen påverkar oss alla otroligt mycket.
Därför kommer jag att rösta på Piratpartiet inte för att jag vill stödja de som fildelar illegalt utan för att de åtgärder som man vill använda för att jaga dessa obetydliga brottslingar är fullkomligt 1984-galna. I Frankrike har President Nicolas Sarkozy redan drivit igenom linjen att misstänkta fildelare ska stängas av ifrån internet, med allt vad det innebär. Detta ville man driva igenom i HELA EU men hindrades tack och lov av bla våra svenska delegater där.
Men detta räcker inte!
Vi måste kämpa med näbbar och klor för att inte våra fri- och rättigheter online men också i förlängningen IRL (In real life) suddas ut eller helt helt försvinner.
Enorma företag med lika enorma ekonomiska muskler betalar svindyra advokater och lobbyister 100-tals miljoner för att påverka våra folkvalda politiker att stifta nya lagar och slå till hårt mot fildelningen. Man kan ju fråga sig om kostnaderna för detta inte överväger de förlorade intäckterna? Upplevelseindustrin har ju trots detta (enligt dem) stora hot ökat sin omsättning med i snitt 6% under perioden 2003-2007. Så hur mycket kan man då egentligen förlorat på fildelningen?
Nej detta handlar om en helt annan kamp, en kamp där de stora bolagen vill tvinga sina kunder till att använda dyra, miljöovänliga och opraktiska sätt att konsumera vår kultur.
De kämpar för att legitimera sin egen existens för det största hotet mot dem är alla dessa små bolag som poppar upp och levererar kultur till oss konsumenter på våra villkor och de sätt som vi vill.
"The line must be drawn here"
//Mr Galahad
Är det jämlikhet det här? //Mr G
Jag har själv mer eller mindre växt upp på den lokala kvinnorjouren eftersom min mamma var mycket aktiv i denna.
Jag har som barn lyssnat till de berättelser om våld och hot mm som dessa kvinnor och i vissa fall mammor delat med sig av.
Man kan lugnt påstå att jag blev indoktrinerad att tänka på ett visst sätt och se alla sådana berättelser som sanning utan minsta ifrågasättande.
Det tog mig dryga 28 år innan mina ögon öppnades för den "andra sidan".
Under 4 år levde jag som fånge i mitt eget hem där trakasserier, hot och våld vad min vardag.
Kvinnan jag levde med mådde psykiskt dåligt och när ångesten blev för svår så vände hon den mot mig för att döva känslorna något.
Jag har sett misstänksamheten i våra grannars ögon, grannar som bivetvis drog slutsatsen av att det var jag som slog henne istället för tvärtom, att hon aldrig hade en skråma medan jag ofta hade det var det ingen som tänkte på eller brydde sig om. Kanske tänkte de att hon säkert bara försvarat sig.
Jag 100Kg, svart bälte och nästan 20 års erfarenhet av kampkonster och fd ordningsvakt, var ju den perfekta sinnebilden för våldsam man och hon med sina 70 var ju så liten i jämförelse. Det är emellertid kanska svårt att försvara sig när man inte kan förmå sig till att bära hand på sin älskade, i synnerhet när hon mår så dåligt och man tycker så synd om henne. Så jag svalde, bet ihop och bar henne till sängen när hennes kropp inte längre orkade slå, städade upp glasskärvorna och torkade upp mitt eget blod, sov några timmar och gick till jobbet för att sedan frivilligt återgå till mitt alldeles egna purgatorium.
För att göra en lång historia kort så separerade vi ändå efter 4 långa år och ytterliggare ca: 1 år senare kom jag i kontakt med ett manligt nätverk och först då, 5! år efter att övergreppen började insåg jag att jag ju faktiskt varit/är ett offer för just precis det som i folkmun brukar benämnas kvinnofridsbrott. Men jag var ju man så hur skulle man då förhålla sig?
Hur som helst i detta manliga nätverk så fanns det 3 äldre män som kunde berätta om årtionden av myndighetsövergrepp, om barn de inte sett på 15-16 år och mödrar som gjorde allt i sin makt för att hålla dem så långt borta ifrån barnen som det bara var möjligt. Snart insåg jag att jag hört deras historier förut men ifrån den motsatta sidan. De mammor som suttit och spytt ur sig galla om sin exman medan jag lekte med deras barn var de kvinnor som hindrade dessa män ifrån att ha något som helst umgänge med sina barn.
Jag är inte dum och jag vet att sanningen antagligen finns någonstans i mitten och den återges högst sällan av en part i målet.
MEN dessa barn har växt upp under tron på att deras pappor är svin och att han inte vill ha med dem att göra och de tror på detta eftersom de inte fått någon möjlighet att bilda sig en egen uppfattning genom umgänge med sin pappa.
Barn som antagligen lidit svårt med tanke på att de en gång älskat sin pappa och trott på honom. Ja papporna är offer men de absolut största offren är barnen och ingen vet hur allvarliga de skador som främst mammor (eftersom det är de som vinner 9 av 10 vårdnadstvister där båda föräldrarna anses vara fullgoda vårdnadshavare) åsamkar sina barn egentligen är. Vi kan dock fastställa att självmord, psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet är avsevärt mer förekommande hos barn som haft dålig/ingen kontakt med någon av sina föräldrar.
Som kuriosa kan nämnas att 2007 berättade den förra anstaltschefen Ann-Britt Grünewald att det de flesta interner på Österåker hade gemensamt var dålig eller ingen kontakt med pappan.
Enligt domstolsstatistiken tilldöms mamman vårdnaden i 90 procent av fallen när domstolarna dömer till enskild. I samtliga vårdnadsprocesser kämpar papporna för att antingen få mer tid med sina barn eller för att över huvud taget få träffa sina barn. Just den kampen används ofta emot dem. Av de pappor som självmant ger upp kontakten med sina barn uppger nästan samtliga att de gör det därför att de inte klarar av att vara en förälder på mammans villkor. Det är alltid mammans agerande som utgör normen för hur en "bra" förälder ska vara och då har pappan inte en chans.
Enligt Barnombudsmannens rapport från 2004 så var det över 200 000 barn som träffade sin pappa en gång i månaden eller mindre än så. Lagändringen 2006 har gjort läget om möjligt ännu sämre.
Den innebär att domstolarna inte längre får döma till gemensam vårdnad om en förälder motsätter sig detta.
I praktiken har det inneburit att det räcker med att boendeföräldern, som oftast är mamman, hävdar samarbetssvårigheter för att få ensam vårdnad och stänga pappan ute.
Mamman behöver då inte ens bevisa samarbetssvårigheter och domstolen går inte ens in för att utröna vad samarbetssvårigheterna består i. Därmed har vi en situation där mammorna kan vägra att samarbeta, gå till domstol och hävda samarbetssvårigheter och få enskild vårdnad.
Himlen har ingen vrede likt kärlek vänd i hat, helvetet inget raseri likt en försmådd kvinna.
Är det jämlikhet det här?
//Mr G
Jag har som barn lyssnat till de berättelser om våld och hot mm som dessa kvinnor och i vissa fall mammor delat med sig av.
Man kan lugnt påstå att jag blev indoktrinerad att tänka på ett visst sätt och se alla sådana berättelser som sanning utan minsta ifrågasättande.
Det tog mig dryga 28 år innan mina ögon öppnades för den "andra sidan".
Under 4 år levde jag som fånge i mitt eget hem där trakasserier, hot och våld vad min vardag.
Kvinnan jag levde med mådde psykiskt dåligt och när ångesten blev för svår så vände hon den mot mig för att döva känslorna något.
Jag har sett misstänksamheten i våra grannars ögon, grannar som bivetvis drog slutsatsen av att det var jag som slog henne istället för tvärtom, att hon aldrig hade en skråma medan jag ofta hade det var det ingen som tänkte på eller brydde sig om. Kanske tänkte de att hon säkert bara försvarat sig.
Jag 100Kg, svart bälte och nästan 20 års erfarenhet av kampkonster och fd ordningsvakt, var ju den perfekta sinnebilden för våldsam man och hon med sina 70 var ju så liten i jämförelse. Det är emellertid kanska svårt att försvara sig när man inte kan förmå sig till att bära hand på sin älskade, i synnerhet när hon mår så dåligt och man tycker så synd om henne. Så jag svalde, bet ihop och bar henne till sängen när hennes kropp inte längre orkade slå, städade upp glasskärvorna och torkade upp mitt eget blod, sov några timmar och gick till jobbet för att sedan frivilligt återgå till mitt alldeles egna purgatorium.
För att göra en lång historia kort så separerade vi ändå efter 4 långa år och ytterliggare ca: 1 år senare kom jag i kontakt med ett manligt nätverk och först då, 5! år efter att övergreppen började insåg jag att jag ju faktiskt varit/är ett offer för just precis det som i folkmun brukar benämnas kvinnofridsbrott. Men jag var ju man så hur skulle man då förhålla sig?
Hur som helst i detta manliga nätverk så fanns det 3 äldre män som kunde berätta om årtionden av myndighetsövergrepp, om barn de inte sett på 15-16 år och mödrar som gjorde allt i sin makt för att hålla dem så långt borta ifrån barnen som det bara var möjligt. Snart insåg jag att jag hört deras historier förut men ifrån den motsatta sidan. De mammor som suttit och spytt ur sig galla om sin exman medan jag lekte med deras barn var de kvinnor som hindrade dessa män ifrån att ha något som helst umgänge med sina barn.
Jag är inte dum och jag vet att sanningen antagligen finns någonstans i mitten och den återges högst sällan av en part i målet.
MEN dessa barn har växt upp under tron på att deras pappor är svin och att han inte vill ha med dem att göra och de tror på detta eftersom de inte fått någon möjlighet att bilda sig en egen uppfattning genom umgänge med sin pappa.
Barn som antagligen lidit svårt med tanke på att de en gång älskat sin pappa och trott på honom. Ja papporna är offer men de absolut största offren är barnen och ingen vet hur allvarliga de skador som främst mammor (eftersom det är de som vinner 9 av 10 vårdnadstvister där båda föräldrarna anses vara fullgoda vårdnadshavare) åsamkar sina barn egentligen är. Vi kan dock fastställa att självmord, psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet är avsevärt mer förekommande hos barn som haft dålig/ingen kontakt med någon av sina föräldrar.
Som kuriosa kan nämnas att 2007 berättade den förra anstaltschefen Ann-Britt Grünewald att det de flesta interner på Österåker hade gemensamt var dålig eller ingen kontakt med pappan.
Enligt domstolsstatistiken tilldöms mamman vårdnaden i 90 procent av fallen när domstolarna dömer till enskild. I samtliga vårdnadsprocesser kämpar papporna för att antingen få mer tid med sina barn eller för att över huvud taget få träffa sina barn. Just den kampen används ofta emot dem. Av de pappor som självmant ger upp kontakten med sina barn uppger nästan samtliga att de gör det därför att de inte klarar av att vara en förälder på mammans villkor. Det är alltid mammans agerande som utgör normen för hur en "bra" förälder ska vara och då har pappan inte en chans.
Enligt Barnombudsmannens rapport från 2004 så var det över 200 000 barn som träffade sin pappa en gång i månaden eller mindre än så. Lagändringen 2006 har gjort läget om möjligt ännu sämre.
Den innebär att domstolarna inte längre får döma till gemensam vårdnad om en förälder motsätter sig detta.
I praktiken har det inneburit att det räcker med att boendeföräldern, som oftast är mamman, hävdar samarbetssvårigheter för att få ensam vårdnad och stänga pappan ute.
Mamman behöver då inte ens bevisa samarbetssvårigheter och domstolen går inte ens in för att utröna vad samarbetssvårigheterna består i. Därmed har vi en situation där mammorna kan vägra att samarbeta, gå till domstol och hävda samarbetssvårigheter och få enskild vårdnad.
Himlen har ingen vrede likt kärlek vänd i hat, helvetet inget raseri likt en försmådd kvinna.
Är det jämlikhet det här?
//Mr G
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
