Är det jämlikhet det här? //Mr G

Jag har själv mer eller mindre växt upp på den lokala kvinnorjouren eftersom min mamma var mycket aktiv i denna.
Jag har som barn lyssnat till de berättelser om våld och hot mm som dessa kvinnor och i vissa fall mammor delat med sig av.
Man kan lugnt påstå att jag blev indoktrinerad att tänka på ett visst sätt och se alla sådana berättelser som sanning utan minsta ifrågasättande.
Det tog mig dryga 28 år innan mina ögon öppnades för den "andra sidan".
Under 4 år levde jag som fånge i mitt eget hem där trakasserier, hot och våld vad min vardag.
Kvinnan jag levde med mådde psykiskt dåligt och när ångesten blev för svår så vände hon den mot mig för att döva känslorna något.
Jag har sett misstänksamheten i våra grannars ögon, grannar som bivetvis drog slutsatsen av att det var jag som slog henne istället för tvärtom, att hon aldrig hade en skråma medan jag ofta hade det var det ingen som tänkte på eller brydde sig om. Kanske tänkte de att hon säkert bara försvarat sig.
Jag 100Kg, svart bälte och nästan 20 års erfarenhet av kampkonster och fd ordningsvakt, var ju den perfekta sinnebilden för våldsam man och hon med sina 70 var ju så liten i jämförelse. Det är emellertid kanska svårt att försvara sig när man inte kan förmå sig till att bära hand på sin älskade, i synnerhet när hon mår så dåligt och man tycker så synd om henne. Så jag svalde, bet ihop och bar henne till sängen när hennes kropp inte längre orkade slå, städade upp glasskärvorna och torkade upp mitt eget blod, sov några timmar och gick till jobbet för att sedan frivilligt återgå till mitt alldeles egna purgatorium.
För att göra en lång historia kort så separerade vi ändå efter 4 långa år och ytterliggare ca: 1 år senare kom jag i kontakt med ett manligt nätverk och först då, 5! år efter att övergreppen började insåg jag att jag ju faktiskt varit/är ett offer för just precis det som i folkmun brukar benämnas kvinnofridsbrott. Men jag var ju man så hur skulle man då förhålla sig?
Hur som helst i detta manliga nätverk så fanns det 3 äldre män som kunde berätta om årtionden av myndighetsövergrepp, om barn de inte sett på 15-16 år och mödrar som gjorde allt i sin makt för att hålla dem så långt borta ifrån barnen som det bara var möjligt. Snart insåg jag att jag hört deras historier förut men ifrån den motsatta sidan. De mammor som suttit och spytt ur sig galla om sin exman medan jag lekte med deras barn var de kvinnor som hindrade dessa män ifrån att ha något som helst umgänge med sina barn.
Jag är inte dum och jag vet att sanningen antagligen finns någonstans i mitten och den återges högst sällan av en part i målet.
MEN dessa barn har växt upp under tron på att deras pappor är svin och att han inte vill ha med dem att göra och de tror på detta eftersom de inte fått någon möjlighet att bilda sig en egen uppfattning genom umgänge med sin pappa.
Barn som antagligen lidit svårt med tanke på att de en gång älskat sin pappa och trott på honom. Ja papporna är offer men de absolut största offren är barnen och ingen vet hur allvarliga de skador som främst mammor (eftersom det är de som vinner 9 av 10 vårdnadstvister där båda föräldrarna anses vara fullgoda vårdnadshavare) åsamkar sina barn egentligen är. Vi kan dock fastställa att självmord, psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet är avsevärt mer förekommande hos barn som haft dålig/ingen kontakt med någon av sina föräldrar.

Som kuriosa kan nämnas att 2007 berättade den förra anstaltschefen Ann-Britt Grünewald att det de flesta interner på Österåker hade gemensamt var dålig eller ingen kontakt med pappan.

Enligt domstolsstatistiken tilldöms mamman vårdnaden i 90 procent av fallen när domstolarna dömer till enskild. I samtliga vårdnadsprocesser kämpar papporna för att antingen få mer tid med sina barn eller för att över huvud taget få träffa sina barn. Just den kampen används ofta emot dem. Av de pappor som självmant ger upp kontakten med sina barn uppger nästan samtliga att de gör det därför att de inte klarar av att vara en förälder på mammans villkor. Det är alltid mammans agerande som utgör normen för hur en "bra" förälder ska vara och då har pappan inte en chans.

Enligt Barnombudsmannens rapport från 2004 så var det över 200 000 barn som träffade sin pappa en gång i månaden eller mindre än så. Lagändringen 2006 har gjort läget om möjligt ännu sämre.
Den innebär att domstolarna inte längre får döma till gemensam vårdnad om en förälder motsätter sig detta.
I praktiken har det inneburit att det räcker med att boendeföräldern, som oftast är mamman, hävdar samarbetssvårigheter för att få ensam vårdnad och stänga pappan ute.
Mamman behöver då inte ens bevisa samarbetssvårigheter och domstolen går inte ens in för att utröna vad samarbetssvårigheterna består i. Därmed har vi en situation där mammorna kan vägra att samarbeta, gå till domstol och hävda samarbetssvårigheter och få enskild vårdnad.

Himlen har ingen vrede likt kärlek vänd i hat, helvetet inget raseri likt en försmådd kvinna.

Är det jämlikhet det här?
//Mr G